Del ett
Jag har alltid drömt om att åka till New York City, få uppleva pulsen och vara en del av staden.
Det skulle ta några år mellan ord och handling, det blir så ibland och det är liksom livet. Man måste ha drömmar för att bli inspirerad och faktum är att när drömmar slår in, det är då livet känns som bäst.
Resan bokades långt i förväg och det kändes riktigt härligt att ha denna att se fram emot.
12 dagar skulle vi vara borta och så här i efterhand, när jag nu varit där, så kan jag bara konstatera att jag hade inte velat vara där en enda dag mindre.
New York kräver sin sak och att åka dit första gången över en weekend eller en vecka blir nog en ganska bortkastad upplevelse.
Vi hade några saker i bakfickan som vi ville göra, såna där måsten som inte får missas, men vi hade även packat ner flexibiliteten som gör en semester, friheten att ta dagen som den kommer.
Morgan har varit där flera gånger och har lite rutin på saker och ting och det kändes skönt tycker, vi tjänade en hel del tid på det.
På tal om tid förresten, när vi hade lyft från Arlanda vred vi tillbaka klockan sex timmar och känslan av att få sex timmar höll i sig flera dagar, ja hela första veckan faktiskt. De amerikanska dagarna var mycket längre helt enkelt, åtminstone i känslan.
Jag hade gruvat mig för flygresan som skulle vara i åtta timmar på vägen dit. Jag är nämligen inge bra på att flyga, jag gör mig bättre på marken.
Men resan gick relativt bra, det fanns flera bra filmer att titta på och jag fick heller inga myror i varken brallan eller benen. Skönt!
Så jag är överraskad själv faktiskt, hur bra jag är på att flyga.
Nästa del handlar om den första tiden på amerikansk mark.
Jess