Skräp skräp skräp och åter skräp!!

publicerat i Allmänt;

I morse såg man de årliga sopsäckarna som pryder våra vägar ungefär samma tid varje vår.
Det råder delade meningar hos mig angående detta återkommande fenomen. Visst är det bra att idrottsföreningar m.fl. kan tjäna sig en slant...Men...Jag trodde kanske nånstans att det var förr i tiden (läs typ 70-talet) som man helt skoningslöst skräpade ner i naturen eller rökte på oss barn eller lät oss bygga koja i baksätet, för bilbältet måste väl vara till för att man ska spänna fast filtar och kuddar och sånt med??
Men näe, jag hade fel, jag hade så in i helvete fel, så det bara sjöng om det.
Folk slänger skräp i naturen som aldrig förr, undrar om det finns nånting man inte kan hitta. 
Vi är där igen, behandla andra som du själv vill bli behandlad, lämna naturen i det skick du själv vill finna den i...Exakt samma sak om du frågar mig.

Summering av dagens lilla iakttagelse: Håll Sverige rent eller håll dig hemma!!

#J

Som konstgjord andning eller nåt

publicerat i Allmänt;
Hur svårt kan det vara, att tänka längre än vad näsan räcker liksom?
Jag har ofta tänkt...Hur klarar sig folk i livet egentligen, när man inte ens kan se till att tallriken är "matfri" innan den sätts i diskmaskinen...Eller läggs?? Ja, vissa har inte ens fått med sig kunskapen om att man faktiskt ställer tallrikar i diskmaskinen, inte lägger. Lagd tallrik ligger nämligen och hur ska nästa tallrik få plats då ra??

Eller hur tänker man när man lämnar skrivaren helt tom på papper till nästa som kommer?? Tack som faan!!
Hur vore det om man kunde med sitt allra minsta lilla oego om det nu finns nåt, tänka på de som faktiskt står bredvid och försöker åstadkomma något.
Självupptagenheten blir mer och mer påtaglig på ett sätt som inte går att ta på. Den finns bara där och  blir äckligare och äckligare, fulare och fulare, girigare och girigare för varje dag som går.

Ovanstående framträder dock som småpotatis, såna där små krakar som inte ens syns, såna som försvinner när man råkar ta ett grävtag för mycket och sen finns de inte mer.

Förlåt kära lilla potatis, det var inte min mening att helt respektlöst låta dig försvinna ner i den mörka jorden.
Jag ska gottgöra dig på något sätt, jag lovar.

Jag blir galen på respektlösheten som på något outgrundligt sätt hittar igen mig vart jag än befinner mig, det absolut värsta jag kan bli utsatt för och det enda som kan få mig att bli arg på riktigt. Ja, förutom orättvisa då förstås, det går inte att sätta dem på en skala ens, de är värd lika mycket, d.v.s. ingenting.
På flera sätt har båda dessa visat sina skepnader i hjärtlöshetens skugga...Kanske för att det inte fanns en enda gnutta förmåga eller också var det med ren och skär respektlöshet. Jag vet inte och kommer aldrig att få veta...aldrig, jag kan bara anta att alla har faktiskt inte med sig respekten genom livet.
Respekt borde finnas på skolschemat, som ett eget ämne från årskurs 1, minst, ingen ska behöva växa upp och bli en respektlös individ. Det är för oklädsamt och stört omöjligt att leva vare sig bredvid eller vid sidan om.

Slutsats: Det går inte att använda konstgjord andning på allt som ska räddas, så tänk dig för innan nästippen tar slut och endast en avsats återstår, för då är det fan svårt eller stört omöjligt att försöka göra något konstruktivt. Man faller och faller och precis innan man slår i backen så lyckas man resa sig upp, ofta på någon annans bekostnad, någon som råkade ha en livboj i bakfickan, men det skiter man i, för sitt eget bästa.


Med rättvisa, kärlek och respekt!!

#J