Mittilivet

Snart två veckor har gått sedan möblerna flyttade till den nya lägenheten och vi blev kvar. Det hann inte riktigt bli klart när det var tänkt, så vi har bott i en väldigt sparsamt möblerad lya, med en matta som huvudattraktion, tack och lov följde inte sängarna med eftersom vi har köpt nya. Det ska bli riktigt skönt att få sitta vid ett bord på en stol och äta eller slänga sig på soffan en stund efter jobbet...Sånt tar man för givet på något sätt och saknar det inte förrän man står där på mattan och inser att möblerna har dragit.

 

Jag vet att det finns de som inga möbler har, men jag har möbler...och jag saknar dem.

 

Jess

Ibland får man ord sagda till sig på ett sätt som värmer ända in i själen, det sprider sig genom hela kroppen och fastnar i hjärtat, som den varmaste och finaste känslan. När orden dessutom blir till poesi, då blir det som bäst. Lyssna på det här...
Vår kärlek är en kärlek utöver det beskrivbara.
Jag har sällan hört så fina ord och aldrig har sådan poesi tillägnats mig.

Tacksamheten är stor <3

Jess

Just nu är vi precis mitt emellan två hem kan man väl säga. Vårt nya hem är alldeles strax färdigrenoverat och längtan efter att få flytta in är stor. Vi har flyttat det mesta redan, utom en stor matta som vi sitter på när vi umgås, äter, tittar på TV eller lyssnar på musik, eller bara vilar, eller bloggar eller dricker kaffe. Ganska behändigt egentligen, kommer man på att man vill göra en "planka" eller några sit-ups så är det bara att lägga sig tillrätta...ett ganska mysigt inslag men som sagt, längtan efter att få flytta in är stor. Ja, sängarna har vi också kvar, men de nya står och väntar på att bli bäddade.

Det kommer inte bara att bli fint på ytan, det kommer att bli ett hem som är fyllt av mycket ljus och mycket värme och framför allt kärlek i överflöd...eller förresten, kärlek i överflöd?? Nä, det kan inte finnas nåt överflöd på kärlek, inte i vårat hem i alla fall, det finns liksom inga mått som räcker till för att mäta med.

 

Flyttanmälan är redan gjord och snart är vi inflyttade...

 

Med tacksamhet

Jess

 

 

Idag var det dags att göra brandmanstestet, testet som avgör om man har ork och uthållighet nog att vara brandman.

På med underställ, uniform, huvudbonad i form av en stickad mask, en hjälm och utanpå det en luva, dragkedjan ända upp för att göra det så varmt som möjligt där på löpbandet.

Sist men inte minst ett par tuber på ryggen till en vikt av 25 kg (tror jag det var)

Då var jag redo att gå 8 minuter på bandet, jag var redo alltså, inte vaderna.

Först lite uppvärmning i 2 minuter och sedan med en lutning på 8%
Om jag hade tänkt mig för lite redan dagen innan skulle jag kanske bara sprungit 10 vändor med flyttkartonger och annat styr upp till tredje våningen...inte 110. Redan i morse kände jag stumheten i vaderna och tänkte att det här kommer ju aldrig att gå...jag ogillar uttrycket men jag är liksom realist i min natur, alltså inte pessimist, stor skillnad om ni frågar mig.
Mycket riktigt...Värmen gjorde mig ingenting, konditionen kändes helt okej, allt flöt på kan man säga, svetten lackade, andningen var jämn och fin, likaså pulsen och fokuseringen var grym (det har jag yogan att tacka för) det var bara ett litet problem...de två redan så trötta vaderna. Aldrig har jag känt dem så väl, aldrig har jag tänkt så starkt att nu måste jag ge upp, det var många tankar som blandades i huvudet innan jag till slut greppade handtagen och hoppade av bandet.

Jävla skit också!!

Men...

Skam den som ger sig, jag har bokat en ny tid och då tänker jag inte vara flyttkarl dagen innan, ingen annan karl heller för den delen, då tänker jag vila mig i form och köra ett rejält uppvärmningspass innan det är dags.

 

Varma hälsningar

Jess

 

 

Ibland vill man men törs inte och ibland kanske man törs men inte vill, inte så sällan tar rädslan över och nån slags fånig stolthet som vi är rädda att tappa skriker...Neeeej, gör det inte för faaan, du skämmer ut dig (mig) Vad säger den stoltheten om oss om vi inte törs satsa och sedan kamma hem själva resultatet i den form vi hade önskat.

Om man själv lägger grunden till den form man sedan vill använda och om man använder ärligheten till sig själv som den största ingrediensen, då går det knappast att misslyckas. Det är bara när man gör saker som passar andra bättre än det passar en själv som det kan bli fel.

Vad du än gör...Gör!!

 

"Det är stoltare våga sitt tärningskast, än tyna med slocknande låge...

Det är skönare lyss till en sträng som brast, än aldrig spänna en båge"

 

                                                                    Verner von Heidenstam

 

Tänkvärda rader det där Heidenstam

 

Jess

Jag har aldrig förstått mig på det avund som finns, avundet som kan kallas missunnsamhet, den där missunnsamheten som kan kallas ren och skär avundsjuka, en sjukdom som verkar vara obotlig på nåt vis när man väl drabbats. Den svenska varianten av avundsjukan måste vara det värsta någon kan bli utsatt för. Med utsatt menar jag den som blivit avundsjuk på någon och valt att missunna en annan människa, något av det värsta man kan bli drabbad av för egen vinnings skull. Har man fått avundsjukan kommer man nämligen inte framåt, då kommer man att stå kvar på samma ställe medans den som var föremål för att själva sjukdomen bröt ut går vidare och får ett underbart och lyckligt liv, med framgång och medgång på alla plan. Jag vet inte hur själva symptomen känns, så de kan jag inte beskriva här och nu. Jag vet bara att avundsjuka är människans värsta fiende om man vill komma framåt. Så om du känner av minsta lilla, se till att göra något åt det så snart du kan.

För din egen skull!!

 

Jess

Jag har funderat på att blogga lite de senaste veckorna, men jag har inte haft ord till det. Jag har inte haft ord att sätta på det som händer och det jag känner. I bland slår verkligen kärleken till med sådan kraft att man liksom tappar fattningen helt och jag trodde aldrig att jag skulle uppleva något liknande, sånt här händer ju bara på film, inte på riktigt och absolut inte mig.

Jag kanske har trott att jag vetat vad kärlek är tidigare, jag kanske har intalat mig själv att det här är kärlek och jag har förmodligen gjort mitt bästa för att tro att nu är det kärlek. Men idag kan jag säga till mig själv och hela världen att det har varit inbillning. Ja, visst är jag kär i mina barn, men det är en helt annan kärlek, det är skillnad på kärlek och kärlek.

Alltså...jag vill inte såra någon som trott att jag varit kär på riktigt, jag skulle nog säga så här i stället...Man får vad man förtjänar och när två människor ger varandra lika mycket som var och en av dem förtjänar, då uppstår den oslagbara kärleken. Blev det krångligt?? Ja, varför tror ni jag tappade orden att skriva med...

Slutligen vill jag säga...

Man vet vad kärlek är när man har valt ett gemensamt kylskåp innan man ens har varit på den första dejten ;)

Man vet också vad kärlek är när man kan säga Jag älskar Dig utan att ens tänka.

 

Jag är så oerhört tacksam att jag får vara en del av detta.

Med kärlek

Jess