Mittilivet

Jag har hamnat i kolhydratsträsket ännu en gång och är det någonstans jag absolut inte bör vara så är det där.

Någon som inte ens kan titta på en pizzakartong utan att gå upp fem kg bör helst se till att det finns kravallstaket innan man ens vågar snegla åt en kartong som kan tänkas innehålla en pizza.

Inte bara pizza förresten, allt som innehåller kolhydrater måste jag blunda för, men det är inte alltid hjärnan är med på den teorin, tyvärr.

Faktum är att det räcker med några grams överdos så är det kört, då är det igång och hjärnan vill ha mer och mer och mer.

Jag har försökt bromsa nu, lagt in allt krut jag har och ett bra hjälpmedel är Bullet-kaffe till frukost. 

Ta ca 40-50 gram riktigt smör och en tesked ekologiskt kokosfett (alltså inte det i silverförpackning som man gör ischoklad av), häll sedan på hett kaffe och du har en stadig frukost.

Dricker du inte kaffe? Nähä, men då tar du te istället eller så får du hitta på en annan lösning som du blir mätt av och som inte innehåller kolhydrater men en ganska stor mängd fett.

 

Jess

Snart bestämmer jag över mina dagar på ett sätt som jag kanske inte trodde var möjligt.

Även om det kommer att bli en del tuffare dagar så innehåller de så många intressanta saker att det kommer kännas som en baggis. Tuffa dagar vet jag nämligen hur de kan se ut.

Ställ klockan på 03.00, kliv upp, dela ut tidningar till hundratals kunder, åk hem och ladda om för ytterligare arbete hela dagen, möjligen på en postcykel...i snöstorm i så där en fyra timmar, åk hem för att ladda om för att ge energimassage, hämta barn på skola och dagis däremellan och ge dem mat, lite hockeyträning på det och naturligtvis orka vara glad hela tiden under tiden.

En helt vanlig dag i den då ensamstående mammans liv...

Om jag säger så här...

Jag kommer inte att ha en enda sådan dag till i mitt liv, inte en endaste gång.

Jag kommer inte heller att ställa klockan för att gå till ett arbete jag inte vill gå till helhjärtat.

Jag kommer däremot att gå till ett arbete som jag vill gå till av hela mitt hjärta och tillsammans med min kärlek kommer vi att göra storverk.

Vi har redan börjat lite smått...

 

Jess

Jag skulle verkligen uppskatta om man la ner åtminstone en liten gnutta engagemang när man bestämt sig för att lägga upp en krogbild (eller vad man ska kalla det) i sociala medier. Det är inte alltid lika roligt att slå upp facebooken, för att det första man beskådar är nån suddig bild som faktiskt ser lite spöklik ut, som några skepnader som vill visa hur roligt man kan ha på krogen (det vet nog de flesta redan.)

Det krävs dock mer än så för att övertyga mig om att leendet betyder riktig glädje.

Nu är det ljust ute så man kanske vågar sig ut ;)

 

 

Idag åker mina grabbar till Grekland på semester, jag bad minstingen om att hälsa till Rhodos från mig och att han skulle tala om att jag kommer dit inom kort. (Rhodos är en pärla, en riktig grekisk pärla)

– Men tror du att den hör då?

– Säg det bara, sa jag.

– Okej, jag säger det tyst för mig själv.

 

Älskade unge, han börjar förstå vad det handlar om, man behöver inte vara så högljudd alltid, det räcker med att tänka.

 

En annan fundering jag haft ett tag är varför det finns veckodagsstrumpor och en annan fundering i direkt anslutning till den första är...Varför har man såna när de ändå aldrig hamnar på rätt fot på rätt dag??

 

Nä, det här går inte...snart kommer skjutsen som ska skjutsa mig till fotokursens dag 2.

 

Ha en fin dag alla mammor var ni än är, ha en fin dag allihop förresten.

 

Jess

 

 

Ibland blir jag helt överväldigad av tanken...

Jag har nog världens bästa liv tror jag, fast jag hoppas ju innerligt att jag inte är ensam om känslan.

Jag vill att alla ska ha det lika bra som mig och om någon har det ännu bättre, ja då är det ännu bättre.

Varenda dag är en gåva liksom och varenda dag är till för att skapa resten av livet.

Det finns mycket som ska få plats, en massa tokigheter och en massa tacksamheter, en hel del tröttsamheter (de märks bara på morgonen, för att man helt enkelt inte tog sig i säng i tid kvällen innan, på grund av alla roligheter) och sist men inte minst, en hel drös med topphemligheter.

 

Nu kommer solen också...visste väl det.

 

Jess

 

Jag känner att det är dags för Blessing, en del saker behöver läggas till ro och energifältet behöver uppdateras.

Det står Blessing på schemat och det ingår i min friskvård.

 

Jess

Utgå ifrån att alla du försöker kommunicera med är dumma i huvudet...på riktigt alltså.

Kom ihåg att det går aldrig att vara nog tydlig, allt du säger kan nämligen vändas och vridas ett antal gånger innan mottagaren har förstått vart du vill komma.

Det behövs egentligen bara en regel när det gäller kommunikation och det är just denna ;)

 

Lycka till!!

 

Jess

Sedan jag började skriva på Sveg.se har jag fått äran att ta del av ett stort antal aktiviteter runt om i nejden.

Det händer grejer överallt, stora som små.

Jag vet, jag har också ingått i kategorin "gnälla över att det inte händer något", men jag har klivit ur den nu,

det händer för mycket helt enkelt så jag har inte tid.

Nu har jag inte tid att blogga mer, jag ska skriva en intressant artikel.

 

Jess

Lyssnade till en föreläsning om mobbing och kränkningar på nätet under måndagskvällen.

Eftersom jag har barn i skolåldern vet jag att även barn och ungdomar har fått lyssna till den under dagen.

Syftet med kvällsföreläsningen var att vi vuxna skulle få en inblick i, samt få upp ögonen för vad som händer där ute på nätet och att det förekommer kränkningar av alla de slag på våra ungdomars s.k. communitys.

Faktum är att många vuxna beter sig ju lika illa, man kan tycka att de ska veta bättre, men så är det inte.

Tanklösheten gör sig påmind lite här och lite där.

Kan hända har jag varit tanklös någon gång, men då har det garanterat varit befogat, det har ni mitt ord på. 

 

Tänk på att ta ansvar för dina handlingar även på nätet!!

 

Jess

Jag har intalat mig själv att jag tycker att det är bekvämt att bo i lägenhet på andra våningen. Det har gått hur bra som helst ända tills idag. Nu sitter jag här och känner att planteringsnerven har triggats igång, det behövdes bara en liten liten detalj för att få igång den. Detaljen heter Blom-Nisse och hans tält var uppsatt nu ikväll, på onsdagmorgon anländer han själv också, med alla sina blommor...ja, inte alla till att börja med, men tillräckligt många för att jag ska längta ner på backen och göra fint med olika arrangemang.

Ja, jag vet att jag har en balkong...och jag får göra det bästa av situationen.

Jag får helt enkelt göra en betongbalkongsplantering i år, det blir en utmaning men det är klart att det går.

Tankens kraft är redan igång...nästa år får någon annan ta hand om balkongen medan jag planterar blommor på backen ;)

 

Bättre en balkong på höjden än ingen alls

 

Jess

I går skulle vi ut på ett litet Sista april tåg för att skriva om på vår sajt Sveg.se. Har du missat den? Gå genast in och kika, det är nämligen där det händer när det händer i Svegstrakten.

Nåväl, på väg till första majkasen kom ett trafikmeddelande om en olycka strax söder om Sveg. Vi bestämde oss för att åka dit för att ta en bild även där, för nyhetsflödets skull liksom.

Väl framme var ju vägen naturligtvis avstängd, en långtradare hade voltat över räcket på den viadukt som någon tyckte var en bra lösning (den är förmodligen något av det värsta som någonsin byggts på en Europaväg, ja den var ju inte Europaväg då, då var den bara Riksväg.) På rälsen under viadukten låg lastbilen och i den en mycket svårt skadad man från Estland.

 

Morgan drog iväg med kameran medan jag satt kvar i bilen med barnen. Han drog inte bara iväg, han blev även fast på andra sidan av olycksområdet eftersom press och andra som lyckats hamna på "fel" sida inte fick passera så länge räddningsaktionen av den skadade pågick. 

Jaha, vad gör man med en 4-åring och en 8-åring i en bil vid en viadukt där en långtradare nyss kört bokstavligt talat åt helvete. Man sitter där man sitter.

Vi såg hur brandmän och polis jobbade för att få ordning på trafiken och en av brandmännen ställer sig med hjälmvisiret nere och med händerna rakt upp med armarna korsade.

Undrar som flundran vad som komma skall, tänkte jag.

 

Plötsligt kommer dånet, ni vet ett sånt där dån som bara helikoptrar kan åstadkomma när de tänker landa typ 20 meter från en bil. Nu började jag så smått bli skraj, på den så väldigt smala E45:an tänkte alltså ambulanshelikoptern landa. Träden började vika sig och grus och annat löst blåste all världens väg. Men efter två försök gav den upp och blåste iväg mot Hälsocentralen istället för att hämta upp den skadade där.

Efter ca en timme kunde vi åka från området och fortsätta vår majbraseturné. Det blev en väldigt annorlunda början på Valborgsmässofirandet för vår del i år. Hoppas att den estländske mannen kommer på benen igen och kan åka hem, han har säkert någon där hemma som väntar på honom.

Man lär sig något nytt varje dag. Om en brandman fäller ner visiret på hjälmen och ställer sig mitt på vägen med armarna korsade rakt upp, då kommer snart en helikopter att landa.

 

Jess