Idag var jag till tandis en sväng, håller på att fixa till mina tänder som blivit något...bortglömda. Både av mig själv och de som man faktiskt litar på ska ta hand om dem. Har man som jag skräck för tandvården, då blir det inte gärna att man beställer en tid självmant så att säga.
Sist jag var iväg, då kom jag inte därifrån förrän jag hade bestämt mig för att prova ut en bettskena...har ni inte sett en sån? Det är en genomskinlig sak i hårdplast, som gör att man ser ut och faktiskt tror att man ska in i boxningsringen, den gör också att man inte kan prata utan att läspa. Tur att jag inte pratar i sömnen så ofta, det skulle bli jobbigt för de som ska lyssna.
Fast jobbigare blir det förstås om jag ska gnissla tänder hela nätterna. Faktum är att jag har fått ett nytt uppvaknande varje morgon med hjälp av bettskenan. jag har inte ont i varken huvud, käkar, nacke eller axlar längre, eftersom jag inte kan bita ihop käkarna i ett stelkrampsliknande och öronskärande gnissel. Jag har provat några gånger att gnissla i vaket tillstånd, men det går inte...jag kan inte låta som mig själv i det här fallet.
Så, jag är evigt tacksam att jag blev rekommenderad att använda bettskena, ja, jag hade en för länge sen också, men den bet jag sönder, dålig kvalitet i plasten kanske på 90-talet.
Jag är mindre tacksam att man lämnade resten av tandvården åt slumpen och lät tänderna leva sitt eget liv. Som sagt, jag är inte av den sorten att jag självmant ringer och beställer tid i detta ärende, blir jag däremot kallad, då kommer jag, på stört, eftersom jag är uppfostrad på det viset.
Men jag fick aldrig någon kallelse, så till slut bytte jag klinik och skrev in mig på en annan.
Om jag säger så här...Jag har aldrig känt att jag är i goda händer när det kommer till mina tänder, inte förrän nu. Helt otroligt, idag gick jag till tandis utan att ha en klump i magen och må illa flera timmar innan.
Jag gav tandsköterskan så mycket beröm så att hon blev smått generad. Jag tänker köpa en tårta nästa gång jag ska dit och tacka för vändningen som plötsligt uppstod. Helt oväntat, vid 42 års ålder är jag inte längre rädd för att gå till tandis.
Tack!!
Jess