Jag har aldrig ändrat dygnsrytmen genom att ställa tillbaka klockan sex timmar tidigare i mitt liv.
Faktum är att det gjorde mig ingenting att flytta tillbaka sex timmar heller, smällen kom när de sex timmarna sedan skulle lämnas tillbaka...Jag hade hört talas om det men inte tänkt så mycket mer på det.
Inte förrän jag med mina egna upplevelser kunde associera till det jag hört...Om jetlag.
Vi satte oss på planet kl. 10.05 svensk tid när vi skulle flyga. Under resans gång kunde vi ställa tillbaka klockan sex timmar till amerikansk tid och vips var vi tillbaka på den tid när vi klev upp hemma på Loftet för att ge oss iväg på vår allra första gemensamma resa på tu man hand.
Det kändes riktigt okej, inte bara att få åka till den stad man drömt om tillsammans med mannen i sitt liv, det kändes helt okej att låna sex timmar, dagarna blev hur långa som helst och känslan av att hinna med så mycket var minst sagt angenäm.
Tolv dygn senare satte vi oss på planet igen för att åka hem, under resans gång ställde vi fram klockan från den amerikanska tiden som då var 17.00. Det kändes inte lika okej att ställa fram visarna sex timmar och klockan blev till sent på kvällen.
Väl hemma dormade vi bokstavligen av på soffan i en varsin ände, resan från Ljusdal till Sveg med bil var den tyngsta jag varit med på. Jag som är van att köra bil i alla möjliga sinnesstämningar och lägen höll inte på att kunna köra bilen i vaket tillstånd de sista ynka milen. Jesus Christ vilken lättnad det var att parkera här utanför.
Tystnaden som infann sig när vi klev ur bilen var också en speciell upplevelse kan jag säga. Från storstadsliv och flygplansmuller till tysta och vääääldigt lugna Storsveg. Jag kunde riktigt höra tystnaden och den kändes välkomnande. Jag har aldrig hört ett tystare välkomnande faktiskt. Tack!
De följande dygnen efter landningen här hemma skulle komma att bli mycket märkliga. Kroppen hängde inte alls med på tidsrubbningen. Sov på konstiga tider, sov inte alls vissa tider, åt ägg och bacon klockan 04.00 på morgonen för att kroppen skrek...ÄÄÄÄGG & BACOOOON...NUUUU!!
Konstigast var det nog när jag hade tagit en eftermiddagslur en av dagarna. Vi skulle på föreläsning senare på kvällen och tuppluren var en stor nödvändighet för att klara av denna.
Vaknade vid 16 på eftermiddagen och fattade inte vilken dag det var, fattade inte vilken del av dygnet det var, om det var natt eller dag (jag har en analog klocka) Låg och tänkte att jag inte orkar gå till föreläsningen, så vi tar nog tunnelbanan.
Ni som känner till Sveg med omnejd vet ju att till Lillhärdal, där föreläsningen skulle äga rum, dit går inga tunnelbanor. Dit åker man bil eller buss, ja om man inte åker lastbil eller lådbil då, men tunnelbana kan man inte åka, det vet ju alla, utom jag just då.
Idag är det torsdag och för första gången sedan jag landade på svensk mark har jag sovit nästan hela natten, förutom ett litet avbräck av en mardröm som utspelade sig mitt i en skottlossning, med polissirener i bakgrunden. Dramatiskt värre, tur att det bara var en dröm.
Eftersom huvudet börjar fungera normalt igen, eller åtminstone lika som det fungerade innan resan, tänker jag snart börja min berättelse. Sagan om New York.
Nu måste jag jobba lite på världens roligaste jobb och med världens mest fantastiska kollega och sambo.
Kram på er så länge...
Jess