Jag verkligen gillar ju att åka berg o dalbana, eller rättare sagt...JAG ÄLSKAR DET!!
Men, då vill jag köpa en biljett och ställa mig i kön, de hör liksom till...att stå där i en timmes kö och känna hur pirret i magen bara växer inför själva "uppgiften"...att ta sig levande igenom attraktionen.
Självaste livet är en lite mer komplicerad attraktion...här ställer man sig också i kö på ett sätt, i väntan på att nån ska ha tid med en eller i väntan på att få en inbjudan eller iväntan på något alldeles speciellt...eller inte.
Kraven behöver inte vara stora, inte från min sida i alla fall...Men man förväntar sig liksom att bli behandlad med ödmjukhet, kärlek, rättvisa och respekt, man är ju van det eftersom man växte upp på de grundstenarna. När jag fyllde trettio började jag lära känna mig själv mer och mer, innan dess trodde man i sin blåögdhet att man visste vad som va bäst...Nu har jag fyllt fyrtio och har börjat förstå mer och mer att alla inte har fått med sig samma gåva som jag fick. Att man behandlar sina medmänniskor med just det jag nämde nyss...jag har också lärt mig att jag inte behöver älska alla lika mycket som jag älskar att åka berg o dalbana...och livets attraktion ska jag ta mig levande igenom och jag tänker inte stå i nån kö.
Med kärlek och respekt
# J